Fridas fantastiska liv

Jag lovade Gabriel att jag skulle följa med ut och springa. Ja, SPRINGA!
Idag var den lovade stunden inne och jag hade klätt mig precis lagom till kylan/värmen som är ute. Vi gick till elljusspåret och satte i väg på 2,5 km.

För någon som har kondition eller någon form av diciplin på sig klarar 2,5 km lätt som en plätt. Men nu pratar vi om mig. Jag har aldrig gått ut och pushat mig. Lite intervall löpning har jag väl klarat av men inte det här!

Vi joggade så fint och Gabriel sprang i en lagom takt till min. Jag tyckte jag svävade fram.. tills vi kom till första backen. Pfh! SPAGETTIBEN! Men gabriel sa bara snällt, -Kom igen, det blir bättre efter backen. Det blir bara värre om du stannar. Så jag joggade vidare!

Efter en bra bit in på banan, vid sista uppförsbacken slutade min "hejjarklack i hjärnan" och jag saktade ner. Med håll och ont i halsen såg jag hur Gabriel försvann kring hörnet. Jag gick lite och försökte sen jogga upp igen men då vart jag vimmelkantig och såg dubbelt. Så jag hade gjort mitt den här gången.

Jag gick sista biten och framme vid mål satt gabriel på en bänk med Betty (hans och Cornelias hund) och väntade. Det var en bra löpning för att vara min första gång. Gabriel sa att jag i alla fall sprang 1,5km utan stop. Det är ett nytt personligt rekord!